Fick ett sådant enormt skrivsug, men vet faktiskt inte vad jag vill skriva om.

Satt och läste igenom min gamla inlägg på facebook alldeles nyss. Jag har två konstateranden. Det ena är att man förändras ganska ordentligt under cirka fyra år, trots att man själv inte tänker på det. Men det är inte detj ag vill skriva om just nu.

Det andra jag kom fram till är att jag saknar sportskrivandet. Jag har ju en dröm om att någon gång kunna leva på mitt skrivande. Detta känns ju dock extremt avlägset just nu då jag inte skriver någonting alls. Webbsporten är jag ju bara kvar på för ackrediteringen. Alltså att de kan fixa in mig på gratissport via pressläktaren. Skriver ju också för SvenskaFans där jag tycker det är aningen roligare då jag inte behöver vara neutral. Men det är ju även det som är problemet. Kan man inte vara neutral kan man inte heller få något större uppdrag i framtiden. Får klura ihop något smart sätt att hinna med båda så att jag fortfarande håller intresset uppe.

Aja, måste verkligen sova nu. Annars kommer jag vara et monster på jobbet imorgon och det vill vi inte.

"Can you give me a saferide to sleep?"

Okej, senaste inlägget 25 mars är så inte okej det kan bli. Men nu har jag fått tillbaka lite av bloggsuget. Det var längesedan jag uttryckte mig i skrift. Både här på bloggen och via webbsporten och svenskafans som jag skriver för i vanliga fall.

Som vanligt består min hjärna av tio tusen olika tankar. Tänker mest på min kära storasyster i just denna stund. Hon åkte idag till New York alldeles själv. hela fem veckor ska hon spendera i det stora äpplet. Fem veckor utan en endaste människa. Efter att hon rest i drygt nio timmar ringde hon nu runt niotiden hem till pappa. Enligt honom lät hon ledsen då saker och ting inte riktigt går som planerat. Jag tycker så fruktansvärt synd om henne. Jag har varit i liknande sits då jag på min allra första utlandsresa bröt ihop den första kvällen då jag lämnade tryggheten hemma. Den stora skillnaden här är att jag hade de tre viktigaste människorna i mitt liv med mig i en mycket mindre stad. Nu pratar vi ensam i New York. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer lösa sig. Det svider i mitt hjärta att höra att storasyster mår dåligt. Men å andra sidan tyckte hon att det var jobbigt att flytta till Skara, nu lever hon livet och kommer förmodligen aldrig flytta hem. Du kommer klara detta Jannike. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Just nu känns det som att jag är väldigt blödig för typ... allt. Ni vet det här med musik och minnen. Jag och Cissi hade nyss tre år. Att lyssna på låtar som jag kopplar till när vi var på gång är fantastiskt. Det får mig att minnas hur jävla kär jag är i henne. Men också att inte få uppleva den där nykära känslan och lite tråkigt (och nej, jag tänker inte lämna henne för att få uppleva den känslan). Jag är bara så lycklig som får dela mitt liv med denna fantastiska kvinna.

Men nu måste jag sova. Kanske kommer en uppdatering imorgon. Känner att jag har mer att få ut, men orkar inte just nu.

 

"Nu är livet här, men var är du min vän?"

Här var det stendött, kanske inte gör någonting om jag ska vara ärlig. Jag vill ju som sagt inte att någon egentligen ska läsa detta. Mest för att jag ska få ut mig vad jag tycker och känner.

Dagens tankar vill jag sammanfatta lite som "Den ständiga känslan att inte känna sig tillräcklig". Jo, jag vet att jag har allt. Jag har en flickvän, jag har vänner som alltid ställer upp, jag har en underbar familj som ställer upp och hjälper till med allt. Ändå kan jag inte riktigt ta åt mig och känna mig sådär lycklig som man nog bör göra.

för ungefär en månad sen fick jag höra fantastiska ord från en otrolgit bra tjejkompis. Sedan dess har allt gått som en karusell i min skalle. För det är så jag fungerar. Jag kan verkligen inte ta positiva ord till mig. Det går in genom ett öra, någon inom mig hånskrattar och det lämnar det andra örat.

Flertalet av mina vänner säger att jag funderar för mycket. Jag är beredd att hålla med. Det kanske är precis det som är problemet. Men hur i hela fridens slutar man med det?

Jaja, jag vet nog inte riktigt vad jag ville få ut med detta.

"I remember the days we spend together, eating bananas"

Okej, det var typ tusen år sedan jag skrev. Och jag har egentligen inga läsare, men man kan ju alltid låtsas att jag har. Jag måste få ut mina innersta tankar just nu. Det kommer att handla om hockey.

Hockey och sport i allmänhet är det bästa jag vet (ja, efter Cissi och mina vänner då). Och det är nog ingen som känner mig som vet att laget mitt hjärta tillhör är Djurgården. Efter en tung säsonginledning har laget spelat upp sig avsevärt och faktiskt haft en chans på den ack så åtrovärda kvalserien. På tre dagar har man dock förlorat två riktigt viktiga matcher och chanserna till säsongens stora mål är i stort sett bortblåsta. Självklart finns chansen, men minda tidigare känslor under tidigare säsonger har stämt in relativt bra. Det kommer bli en lång månad.

Jag måste säga att jag tycker att det är både fantastiskt och sjukt jobbigt att något så litet som idrott kan göra så sjukt mycket med psykologin. Att gå från en aldrig tidigare upplevd tro och förhoppning till att bara en halvtimme senare känna en sjuk besvikelse och tomhet i kroppen. Ja, jag känner mig faktiskt tom. Tom på känslor och tom på ord.

Ni som ogillar eller till och med ha tar idrott känner er nog skeptiska, men de insatta förstår mig. Att vara idrottssupporter idag, och dessutom född pessimist är inte det lättaste. Man ställs ständigt på prov och både psyke och humör får sig en rejälv prövning.

Nästkommande månad kommer jag nog inte riktigt vara mig själv. instabil och sviktande humör. Jag skyller det på idrotten, nu när vi går in i hockeysäsongens jobbigaste månad. Tro mig, det kommer märkas hur det går för laget. För mig som äter, skiter och sover Djurgården gäller bara 100 engagemang nu när det gäller. Vare sig man får något tillbaka eller inte.

"My mother told me when I was young, we're almost superstars."

Hallå där. Jag är tillbaka. Ska bara ge en uppdatering av läget.

Idag har jag och hemma varit sjukt effektiva. systembolagsbesök, Djurmagazinet, lång hundpromenad, hunduppfostring, pepparkakshandling, subwaylunch samt en halv storstädning har vi hunnit med. Maten har precis nått magen och snart väntar en spontan glöggkväll och förmodligen att skratta lite åt Ernst.

Imorgon är det fredag och heldag med bror + Poppe står på schemat. Sen blir det upp tidigt för att köra Andreas till Nykvarn och Statoil, lär få ett ordentligt sömnunderskott, men vadfan, sova kan man göra i graven. Vi får se när jag uppdaterar nästa gång... jag menar, man vet ju aldrig med mig.

"So listen to the word I say"

Hejhej, hallå bloggen! (ja,jag vet inte)

Jag var sugen på att skriva och Emma brister ut "SKRIV OM LEXIE" så sagt och gjort. Här kommer ett inläggom Lexie.

Det var en gång en lite goldenhund. Ja, hon var alltså väldigt liten för att vara en golden, eller åtminstode så ansågs hon vara det. Jag har mina teorier om att saken är den att hon inteh ar så lång päls än. Men vad kan jag om hundar?

Jag har tidigare i livet träffat på en golden, då mina morföräldrar för några år sedan hade en golen-retriever. Detta var som sagt ett par år sedan och jag minns inte så mycket konkret från denna hund. När mina vänner brast ut sig att de skulle skaffa en goldenhund blev jag glad. Jag var väl en av få som faktiskt blev glada och inte hade några invändningar mot att de skulle skaffa denna lilla varelse.

Nu ett år och ungefär tre månader senare har vi varit med om mycket, både gott och ont. För ett år sedan minns jag att hunden bet både matte och husse, samt att jag själv hade rejäl tur som hade vantar på mig, så att jag slapp bli biten jag också. Inte för att vara den, men jag tror att det kunde gått illa. Hon har haft sina stunder där båda Andreas och Emma hatat henne, men just nu känns det ganska avlägset.

Sedan jag blev arbetslös har jag skaffat mig en ny vana. Varje morgon när Emma öppnar upp dörren till mitt rum får jag alltid en glad hund i ansiktet. när hon hälsat lägger hon sig bredvid mig och vi har våra negna lilla mysmorgon. Ingenting som någon annan får vara med om (eller okej, möjligen Cissi om jag har tur, men oftast vill hon upp snabbt ;) )

Idag spenderade vi ungefär tjugo minuter liggandes på vardagsrumsgolvet, och ja. Vi gjorde ingenting, utan vi bara myste.

För att få fram det jag vill ha sagt. Hunden är inte min. Jag har inte lärt hunden någonting. Men bara att jag får tillbaka all den kärlek jag ger, känner jag ändå att har en liten del av hunden. Trots att jag gentligen inte har någonting med denna hund att göra. Därför ser jag fram emot att flytta ihop med Cissi och Kiara. Genom att ge min kärlek till Kiara vet jag att jag kommer att få så väldigt mycket tillbaka. Det är ändå något charmigt med det.

Sista självande minutrarna denna fredag. Jag har då inte fått mycket utfört idag, men en ganska trevlig dag ändå. En timmes hundpromenad och lite Fifa-spel... ja, det är väl ungefär vad som stått på schemat idag. Konstigt att så lite kan förgylla så mycket.

Jag var inne på systembolaget idag. Där kom jag på en idé. Man måste ju vara tjugo för att få gå på systemet. Det är ju ingen som helst nyhet. Varför inte ha typ en scanner vid entrén. En scanner som scannar av din legitimation. Är du över tjugo öppnas den där lilla saken som öppnas när man går in i en butik. Kanske skulle det hjälpa för att få bort eventuella underåringar.

jaja, nu ska jag iallafall försöka sova. Lång dag imorgon.

"I know sankt Peter wont call my name"

Ja, jag lever... Jag är sjukt dålig på att uppdatera. Men ja, jag vill bara visa att jag lever. För trött för att skriva något långt. Fetinguppdatering kommer imorgon istället. Eller ja, ska man vara petig blir det ju idag. Nu ska jag sova. Godnatt

"It's late and I'm to tired to cry"

Känner att jag ligger lite i lä... inte bloggat på ett tag, riktigt dåligt gjort av mig. Men nu känner jag iallafall att jag vill skriva lite.

Lexie blev magsjuk i lördags eftermiddag. Vi åkte till akuten i måndags, men det har nu idag torsdag inte blivit bättre. Därför åkte vi in igen, och denna gång skulle hon läggas in. Jag kan inte säga att jag har ett speciellt stort djurhjärta. Men nu tog det f aktiskt emot även för mig. Jag tror faktiskt inte att jag förstår hur det måste kännas för Emma och Andreas, det måste vara helt sjukt, om till och med jag är orolig.. hoppas verkligen på hennes bästa.

"Min" egen hund är inte heller helt okej. En rejält trasig tass under söndagens skogspromenad i snön. Hoppas på att hon blir bra snart också. Som sagt, jag har egentligen inte ett srot djurhjärta, men här tar det lite ändå.

Så byter vi lite ämne till sport. Åter match och denna gång bortamathc mot Troja/Ljungby. Ett motstånd som inte gifter sig med årets Djurgården. 0 poäng av nio möjliga, inklusive dagens resultat då. En sur 2-1 förlust efter att ha skjutit närmare 40 skott är såklart inte okej, något måste hända, och det är snabbt.

Jaja, jag tror att det var allt för nu. Imorgon blir det av till arbetsförmedlingen för möte, sen förmodligen pepparkaksbak, Vad som händer i helgen låter jag vara osagt. Faktiskt inga som helst planer. Dock är jag festsugen... hmm..

"Jag ser leder, som leder till himelen in"

Då var det åter måndag igen. Min första dag som arbetslös, eller ja, arbetssökande om man ska se det framåt. Dagen började därför på arbetsförmedlingen. Jag var ju inte ensam där om man säger så. Frågan är bara vad personalen egentligen gör där? Sjukt otrevliga och okunniga. Jaja, nu är jag iallafall inskriven, med omdömet "Mycket stora chanser till jobb". Alltid något!

Sedan när jag skulle hem ser jag en liten gul lapp i bilrutan. En P-bot... Idiot som jag är harj ag missat att det är parkeringsförbud, bara betala och se söt ut. Mycket klantigt, ska kolla en extra gång nästa gång.

Sedan fika med Emma och Ludde för att sedan åka till Södra för andra gången på två dagar. Denna gång med Lexie som är magsjuk.... tycker synd om henne.

Har också varit hockey idag. Djurgården slog Almtuna med hela 3-0 och Gabriel Landeskog stod för hela tre poäng i sin sista match. Blir dock tungt nu när ordinarie  spelare måste ta för sig allt mera. Hoppas bara på det bästa för laget!

"I Dont Like Mondays"

Första december idag. Vaknade imorse av ett SMS ifrån Emma "vad tycker du om kalendern då" Shit, tänkte jag, jag har ju missat första avsnittet av julkalendern. Problemet löstes snabbt då jag kom på att det finns SVT Play... jag blev glad igen.

Vill nog egentligen bara nämna ett litet ord om att detta vart en fördjävla bra sportdag.

Först och främst vann mitt kära Djurgården, efter lite dramatik på slutet höll man ut och tog tre riktigt tunga poäng i Haparanda, borta mot Asplöven, en riktigt svår bortamatch i deras lilla islada.

Sedan vann Manchester United en sjuk match mot Reading. Efter drygt fyrtio spelade minuter var ställningen 4- 3 till United, som sedan höll ut.

I skrivande stund leder också Barcelona med 4-0, känns ganska säkert faktiskt.

"Så länge gamla Djurgårn finns, känns livet ändå lätt"

Så blev det åter fredag igen, även om skjortan inte är på. Sitter och slökollar lite på tv. Rejält trött efter en lång arbetsvecka.

Sista dagen på jobbet idag. Kändes faktiskt lite vemodigt att ta sig hem, men jag antar att sånt är livet. Jag får väl hoppas på att folket där får rätt, snart sitter jag där i stolarna igen och sorterar dessa tabletter.

Imorgon är det åter hockey igen. Blev inget inlägg igår, men jag var bara så jävla besviken på att Djurgården kastar in handduken så enkelt. Pinsamt är ordet. Hoppas de visar fansen imorgon att det endast var en skitmatch, så att vi inte hamnar nere i skiten igen.

"Låt tankarna styra vad hjärtat känner"

Jahapp, då var det torsdag då. Veckan har gått snabbt. Hann inte skriva igår. Jag och mon bror var på Oleareys (stavningen där?) och såg säsongsavslutningen av Telge Standup. Al Pitcher körde, och han var som väntat riktigt javäla skitrolig. Verkligen värt att se killen om man vill skratta lite.

Imorgon är det fredag. Dessa härliga fredagar. Sista dagen på jobbet för mig. Känns faktiskt konstigt. Känns som att det var typ förra veckan jag började där, men det var snart åtta månader sedan. Har gått sjukt snabbt.

Ikväll spelar Djurgården för första gången på ett par dagar. Det vill säga första matchen sen jag skaffade denna blogg. Jumbon Karlskrona borta. Det är en match som ska sluta med tre pinnar, men Djurgården om något lag bör vid detta tillfälle ha lärt sig att inte underskatta de så kallade "bröllagen". Jag återkommer väl ikväll vid seger... Eller ja, det lär väl bli ett argt inlägg vid eventuell förlust. Haha, jag känner nog mig själv ändå.

"It turned my whole world around. I kind of liked it."

Det sägs att tisdagar är den tyngsta dagen. Jag är beredd att hålla med om det. Trots att jag sovit hela sju timmar inatt så kände jag mig faktiskt piggare igår när jag endast fick två och en halv. Jaja.

Jag måste få det sagt att jag känner mig ganska rejält stabilare idag. Någonstans inom mig vet jag att det kommer att lösa sig. Det kommer inte bli enkelt att hitta ett nytt jobb, men det är långt till pensionen. Som min bästa vän en gång för många år sedan sa "motgång kräver medgång".

Nu ska jag försöka mig på att få igång ett spel. Hoppas det fungerar, då blir jag ännu lite gladare!

"We won't fade into darkness"

Efter att först ha somnat vid halv tolv vaknade jag när klockan stod på 01:49. Sedan dess har jag legat vaken och försökt sova. 05:24 gav jag upp. Tänkte att jag tar lite tid till att faktiskt äta en rejäl frukost istället innan jobbet börjar vid sex.

Sen jag vaknade har jag legat och funderat. Förmodligen därför jag inte kunnat sova. Jag har kommit fram till flertalet saker. Efter att ha varit inne och kollat på antal sökande till högskolelinjerna jag vill in på är det nog tyvärr bara att glömma högskolan även denna termin.

Jag kom också fram till att jag saknar mina föräldrar väldigt mycket. Därför blir det förmodligen en tripp hem till Nykvarn och bo där denna vecka. Mest för att jag förmodligen behöver komma på lite andra tankar.

Det jag dock är mest orolig för är att jag på fredag eftermiddag blir arbetslös. Jag har varit i den sitsen förut, och den kan ha varit bland det värsta jag någonsin gjort. Att inte känna sig önskad och stundtals värdelös. Kanske inte det bästa om man som jag, är född med landets kanske sämsta självförtroende. Det är liksom som att det sätter sig som en sten. Det är alltså ingen liten sten jag pratar om. Det känns som att jag väger typ tjugo kilo extra. Jag brukar funka så att om jag får öppna mig för någon och kanske släppa lite tårar så brukar allting kännas så mycket lättare. Att bryta ihop och komma igen. Nu är det tyvärr inte så lätt som det låter. Någonstans inom mig finns en mental spärr. En spärr som hindrar mig från att visa mig svag. Att skriva att jag är nere och att sen faktiskt kunna visa det är för mig extremt svårt, eftersom att jag alltid vill tillfredsställa alla i min närhet. I själva verket är jag nog rädd för att bli arbetslös. Förmodligen för att jag vet hur jag själv mådde senast. Sen allt det här med facket, och att man ska skriva in sig i arbetsförmedlingen. Känns som att det är mycket jobb för väldigt lite.

Folk brukar ha svårt att undvika att bryta ihop och komma igen. Jag har svårt att faktiskt bryta ihop och komma igen. Tror dock det skulle fungera.

Jaja, nu ska jag dricka upp min Oboy (ja, jag är fem år mentalt), käka upp min smörgås med leverpastej och ost (Tack Emma för ett av de godaste bröd jag ätit), sen blir det att pussa massor på flickvännen innan jag åker och jobbar av min sista måndag, sen börjar hon sitt monsterschema så det gäller att passa på medans man kan.