Okej, det var typ tusen år sedan jag skrev. Och jag har egentligen inga läsare, men man kan ju alltid låtsas att jag har. Jag måste få ut mina innersta tankar just nu. Det kommer att handla om hockey.

Hockey och sport i allmänhet är det bästa jag vet (ja, efter Cissi och mina vänner då). Och det är nog ingen som känner mig som vet att laget mitt hjärta tillhör är Djurgården. Efter en tung säsonginledning har laget spelat upp sig avsevärt och faktiskt haft en chans på den ack så åtrovärda kvalserien. På tre dagar har man dock förlorat två riktigt viktiga matcher och chanserna till säsongens stora mål är i stort sett bortblåsta. Självklart finns chansen, men minda tidigare känslor under tidigare säsonger har stämt in relativt bra. Det kommer bli en lång månad.

Jag måste säga att jag tycker att det är både fantastiskt och sjukt jobbigt att något så litet som idrott kan göra så sjukt mycket med psykologin. Att gå från en aldrig tidigare upplevd tro och förhoppning till att bara en halvtimme senare känna en sjuk besvikelse och tomhet i kroppen. Ja, jag känner mig faktiskt tom. Tom på känslor och tom på ord.

Ni som ogillar eller till och med ha tar idrott känner er nog skeptiska, men de insatta förstår mig. Att vara idrottssupporter idag, och dessutom född pessimist är inte det lättaste. Man ställs ständigt på prov och både psyke och humör får sig en rejälv prövning.

Nästkommande månad kommer jag nog inte riktigt vara mig själv. instabil och sviktande humör. Jag skyller det på idrotten, nu när vi går in i hockeysäsongens jobbigaste månad. Tro mig, det kommer märkas hur det går för laget. För mig som äter, skiter och sover Djurgården gäller bara 100 engagemang nu när det gäller. Vare sig man får något tillbaka eller inte.

"My mother told me when I was young, we're almost superstars."