Okej, senaste inlägget 25 mars är så inte okej det kan bli. Men nu har jag fått tillbaka lite av bloggsuget. Det var längesedan jag uttryckte mig i skrift. Både här på bloggen och via webbsporten och svenskafans som jag skriver för i vanliga fall.

Som vanligt består min hjärna av tio tusen olika tankar. Tänker mest på min kära storasyster i just denna stund. Hon åkte idag till New York alldeles själv. hela fem veckor ska hon spendera i det stora äpplet. Fem veckor utan en endaste människa. Efter att hon rest i drygt nio timmar ringde hon nu runt niotiden hem till pappa. Enligt honom lät hon ledsen då saker och ting inte riktigt går som planerat. Jag tycker så fruktansvärt synd om henne. Jag har varit i liknande sits då jag på min allra första utlandsresa bröt ihop den första kvällen då jag lämnade tryggheten hemma. Den stora skillnaden här är att jag hade de tre viktigaste människorna i mitt liv med mig i en mycket mindre stad. Nu pratar vi ensam i New York. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer lösa sig. Det svider i mitt hjärta att höra att storasyster mår dåligt. Men å andra sidan tyckte hon att det var jobbigt att flytta till Skara, nu lever hon livet och kommer förmodligen aldrig flytta hem. Du kommer klara detta Jannike. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Just nu känns det som att jag är väldigt blödig för typ... allt. Ni vet det här med musik och minnen. Jag och Cissi hade nyss tre år. Att lyssna på låtar som jag kopplar till när vi var på gång är fantastiskt. Det får mig att minnas hur jävla kär jag är i henne. Men också att inte få uppleva den där nykära känslan och lite tråkigt (och nej, jag tänker inte lämna henne för att få uppleva den känslan). Jag är bara så lycklig som får dela mitt liv med denna fantastiska kvinna.

Men nu måste jag sova. Kanske kommer en uppdatering imorgon. Känner att jag har mer att få ut, men orkar inte just nu.

 

"Nu är livet här, men var är du min vän?"