Här var det stendött, kanske inte gör någonting om jag ska vara ärlig. Jag vill ju som sagt inte att någon egentligen ska läsa detta. Mest för att jag ska få ut mig vad jag tycker och känner.

Dagens tankar vill jag sammanfatta lite som "Den ständiga känslan att inte känna sig tillräcklig". Jo, jag vet att jag har allt. Jag har en flickvän, jag har vänner som alltid ställer upp, jag har en underbar familj som ställer upp och hjälper till med allt. Ändå kan jag inte riktigt ta åt mig och känna mig sådär lycklig som man nog bör göra.

för ungefär en månad sen fick jag höra fantastiska ord från en otrolgit bra tjejkompis. Sedan dess har allt gått som en karusell i min skalle. För det är så jag fungerar. Jag kan verkligen inte ta positiva ord till mig. Det går in genom ett öra, någon inom mig hånskrattar och det lämnar det andra örat.

Flertalet av mina vänner säger att jag funderar för mycket. Jag är beredd att hålla med. Det kanske är precis det som är problemet. Men hur i hela fridens slutar man med det?

Jaja, jag vet nog inte riktigt vad jag ville få ut med detta.

"I remember the days we spend together, eating bananas"